Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

be om hjälp

NÄR SKA MAN SÖKA HJÄLP?

Den senaste tiden har det kommit en del frågor relaterade till psykisk ohälsa och när man bör söka hjälp. Hur söker man hjälp? Har alla rätt att söka hjälp?

Jag minns själv hur svårt det kändes att söka hjälp när min kropp började säga ifrån. Faktum är att första gången jag hade en panikångestattack var hösten 2010.

Jag visste inte att det var panikångest då och jag visste verkligen inte att jag hade kunnat få hjälp eller att det var en stark indikation på att något var fel inom mig. Jag blev sjuk i utmattningsdepression i juni 2012. Min kropp och psyke började säga ifrån på många sätt redan 2008.

Under åren som följde innan jag faktiskt blev sjuk så var det många gånger kroppen försökte tala om för mig att något var fel.

När jag var själv hemma kunde jag sitta i timmar och stirra in i väggen utan att märka att tiden gick eller hur länge jag suttit. Jag blev plötsligt laktosintolerant efter att min mage brakat ihop som över en natt. Jag var ofta helt håglös, nedstämd och tyckte inte att något var roligt.

Ofta gick jag som på autopilot, fick minnesluckor och var inte riktigt närvarande.

Såhär i efterhand kan jag se att jag borde ha sökt hjälp redan 2008 när jag kom hem från mitt år i USA och den psykiska misshandeln jag utsattes för där. Jag hade troligtvis en depression under den tiden utan att förstå det själv.

Jag borde även ha sökt hjälp redan 2010 efter den första panikångestattacken för att få hjälp att förstå att jag inte mådde bra. Jag borde även ha få sökt hjälp tidigare än jag gjorde under våren 2012 när kroppen och psyket bit för bit sade ifrån och ”lade ner”. 

Det är inte lätt att söka hjälp. Det är lätt att vara efterklok.

När jag tänker tillbaka på min egen situation så spelar bristen på kunskap och information in. Jag visste knappt vad ”utbränd” var, jag hade ingen kunskap om depression eller att man kan söka hjälp för att man mår dåligt i själen och hjärnan. Ingen jag kände hade berättat om liknande upplevelser och ingen fångade upp mig och ställde frågor om mitt psykiska mående.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Ju mer vi pratar om psykisk ohälsa, om hur vanligt det är och berättar om våra erfarenheter, desto mer information och kunskap når ut. Skammen blir mindre och fler vågar ta steget att söka hjälp, tidigare.

Och ju tidigare den som behöver kan få hjälp desto tidigare kan den bli frisk och hitta tillbaka till välmående igen.

Trots att vi pratar om psykisk ohälsa ofta så skulle jag ändå vilja göra ett försök att visa hur extremt vanligt det är. Och jag behöver er hjälp!

Om du som läser någon gång upplevt psykisk ohälsa på något sätt (depression, utmattning, utbrändhet, stressrelaterade besvär, ätstörningar, ångest, panikångest etc) så skriv JAG i kommentarsfältet. 

Det vore så oerhört snällt om vi kan hjälpas åt och visa att psykisk ohälsa är så oerhört vanligt och ingenting att skämmas för. Och hjälp finns att få.

Tusen tack för att ni hjälper till!

PS! Det går självklart bra att vara anonym om så önskas. 

KAN DU SÄTTA GRÄNSER?

Det här med att sätta gränser kan vara oerhört svårt. Jag tror att många upplever att det är svårt. Hur gör man? När behöver man sätta en gräns? Vad är det att sätta gränser?

Fram till för några år sedan så satte jag inte särskilt många gränser i mitt liv. Det finns många exempel på hur jag hade fått ett annorlunda resultat, och mått betydligt bättre, om jag hade vetat hur och när jag skulle sätta mina gränser.

Jag lät de flesta och det mesta köra över mig. Jag sade inte ifrån. Jag bad inte om hjälp. Jag undvek konflikter. Jag värdesatte inte mig själv. Jag hängde med. Jag ville att alla skulle må bra, ofta på bekostnad av mig själv.

Jag lät folk göra lite som de ville, bara de var glada.

sätta gränser

Det resulterade i många saker som fick mig att må dåligt i olika grad.

> En tidig pojkvän satte vårt förhållande på paus så han kunde vara med andra när det passade honom, sedan blev vi ihop igen, när det passade honom och jag väntade alltid. Han kunde göra det mesta utan att jag sade ifrån. Detta pågick i flera år och han hade all makt i vårt förhållande. Eftersom jag inte satte gränser så kunde han ta det hur långt han ville, jag fanns ju alltid kvar.

> Min värdmamma började behandla mig dåligt redan efter några veckor, när jag var Au Pair i USA. Istället för att säga ifrån eller berätta var min gräns gick så lät jag henne hållas, försökte anpassa mig och gjorde allt för att ändra på mig. Det hela utvecklades till psykisk misshandel. Jag satte aldrig någon gräns.

> Vänner har genom åren klampat in och bestämt över vår relation. Berättat hur jag ska vara, inte får vara, vem jag får umgås med, vem jag inte får umgås med, hur jag ska se ut, hur jag inte får se ut, hur min personlighet ska vara och inte vara osv.

Det här är bara några små, korta exempel. Jag önskar att vi pratar om det här med att sätta gränser. Vad har ni för relation till det? Tycker ni att det är svårt? Sätter ni gränser?

Berätta gärna hur ni upplever det. Kram!

 

PT-Fias webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Vanja Wikström
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Ida Warg
Mode
Pamela Bellafesta
Home
34 kvadrat
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger