Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

ätstörning

LÄSARFRÅGOR

Har du sett filmen Earthlings? (finns på YouTube) eller Cowspiracy och Forks Over Knives som finns på Netflix? Undrar bara hur du resonerar kring köttindustrin och djurens välmående samt miljön i och med ditt egna ätande?

Det senaste året har mitt köttintag minskat väldigt. Väljer nästan alltid vegetariskt ute, annars fisk. Hemma lagar vi mer och mer vegetariskt och när Kim ibland vill ha kött så tar jag fisk eller ost istället. Det som jag fortfarande äter ibland är främst ekologisk köttfärs som vi köper från mormor och morfar och ibland kyckling.

Jag älskar att äta vegetariskt och tycker det är enormt viktigt att vi alla tar ett större ansvar i detta, men jag kommer inte att sätta etiketten vegetarian på mig. Helt enkelt för att jag inte vill utesluta något eller sätta upp förbud.

kvällssol-3

Hej! Jag vill bara fråga vad du tycker är ”normal” träning? Hur många gånger i veckan och hur hårt? Är 5 ggr i veckan relativt hårt mer än vad som anses vara normalt? Tacksam för svar!

Det här är svårt för att det är så individuellt. Det finns inte ett rätt svar som passar alla. Generellt så vill jag uppmuntra att inte räkna antalet pass eller antalet minuter så mycket. Kommunicera med dig själv här. När mår du bra? När är du frisk, känner dig stark och skön? Är det att alltid träna tills du får blodsmak eller att varva passen med lågintensiv träning och rörelse i skogen?

Försök att strunta i vad alla andra gör och hitta det som du mår bra av. Och fråga dig själv ”varför” du gör det ena eller det andra. Vad är syftet.

stå på händer pt-fia

Hender det at du kjenner deg ensom? Hvordan takler du eventuelt det?

Jag kände mig ofta ensam i min sjukdom när jag var sjuk i utmattningsdepression. Dels för att jag inte alltid var ärlig med mitt sanna mående och orkade gå in på detaljer och dels för att alla inte kan förstå. Idag upplever jag inte ensamhet på samma sätt som då och det kanske har hjälpt att jag nu vågar vara mer transparent med hur jag faktiskt mår och inkluderar mina nära och kära mer.

utbrändhet

Har du något bra tips för att komma ur en ätstörning?

Sök hjälp. Prata med nära och kära. Berätta precis som du känner, tänker och var ärlig. Våga visa dig svag, för då är du som starkast. Få proffesionellt stöd av en vettig terapeut. Hitta kärnan till varför du hamnade där, vilka omständigheter var bidragande, handlar det om relationen till dig själv, yttre påverkan, självkänsla, kontroll, osv. Det är så lätt att bara fokusera på symtomen, jag tror att det även är viktigt att hitta kärnan. Och fråga dig själv om du innerst inne vill bli frisk. Det behöver komma från dig.

 

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN #5

01.

Hej Fia! Jag har tidigare haft en ätstörning och är väl lite kvar i tänket då jag är rädd för att äta vissa saker, tex vitt bröd, pasta och socker. Hur vet man vad som är en normal portion? Hur ska jag tänka för att sluta vara rädd för att gå upp i vikt?

Det här vågar jag inte svara på. Vill bara be dig att våga be om hjälp igen så du kan bli helt frisk och trygg i din relation till mat. Att känna sig rädd för att äta vissa livsmedel är inte att vara frisk. Det är ett varningstecken att ta på allvar. Om du fick hjälp tidigare, berätta för dem igen och be om hjälp. Eller berätta för någon du litar på så kan den personen hjälpa dig att få hjälp igen. Du förtjänar att må bra och vara frisk. Kram!

qoutes2-2

02.

Hej Fia! Tack för en fin och inspirerande blogg! Jag funderade på ifall du skulle kunna skriva om prestationsångest? Tips på hur man skall tackla det då det upplevs så gott som konstant? I mitt fall så behöver det inte vara ”rationell” rädsla, allt från att ha ett föredrag framför klassen, lämna in en skoltext, tala med främmande människor i sociala sammanhang med mera, innebär att paniken slår till flera veckor i förväg. Har alltid samma känsla att misslyckas och göra bort mig totalt. Skulle vara kul ifall du har några tips!

Den där förbaskade prestationsångesten. Det är fascinerande hur dränerande den kan vara. Jag har skrivit om prestationsångest HÄR och HÄR. Hoppas att det kan bidra! Och en annan påminnelse: En känsla är bara en känsla, inte fakta.

qoutes

03.

Jag har nyligen insjuknat i utmattningsdepression. Jag har läst dina tidigare blogginlägg om depression, tusen tack för alla tips! Jag vill gärna bli bättre på att säga nej eller avboka om jag märker att jag inte orkar. Men vad gör man om ens vänner inte förstår att man är trött och måste vila? Jag skulle ha träffat några vänner idag men var på tok för trött.

Jag grät hela morgonen för att jag insåg att jag inte orkar med allt jag vill. Några timmar senare fick jag panikångest, den andra attacken på två veckor. Motvilligt meddelade jag mina vänner att jag inte kunde komma. Det känns som om mina vänner inte förstår att jag verkligen är trött och inte menar något personligt. Jag skulle så gärna vilja vara social, men bara att gå till affären eller tvätta kläder känns som en utmaning…

Såhär är det: Om det finns människor i ditt liv som inte förstår eller är villiga att försöka förstå din sjukdom och situation så är det inte en vänskap som du behöver. Där du är nu behöver du människor som kan hjälpa dig, stötta och finnas. Du behöver lägga det mesta av din energi och fokus på att bli frisk. Det är det absolut viktigaste.

Vissa dagar kommer du säkert att tycka att det är skönt att träffa dina vänner för att få tänka på något annat och be dem berätta om sig själva, andra dagar kommer du att behöva ställa in med kort varsel eller få avbryta en träff för att du inte orkar mer. Det har ingenting med dem att göra, om de inte kan ta det så behöver du se er relation med nya ögon. Är det genuina vänner om de inte kan finnas för dig under den här perioden?

Att vara sjuk i utmattningsdepression innebär tyvärr att man inte kan vara samma härliga vän som förut, just nu. Som du säger så är ens energi oerhört begränsad och ibland obefintlig. Det kan betyda att relationerna kommer att vara obalanserade en tid, då dina närmaste får hjälpa dig, stötta och lyssna.

Om det är genuina relationer så kommer den andra parten att acceptera det med vetskapen om att du är sjuk och att du skulle göra samma sak för dem.

Läs gärna inläggen nedan där min sambo Kim berättar om just detta och hur han hanterade att vara nära mig som sjuk:

> Kim om att vara närstående till en utbränd, del 1.

> Kim om att vara närstående till en utbrönd, del 2.   

qoutes

04.

Jag går ofta runt och oroar mig över saker och ting. Det kan vara om så små saker som egentligen inte har någon betydelse men jag känner alltid det här ”tänk om” vilket är otroligt påfrestande. Hur lär jag mig egentligen att kontrollera mitt tankesätt? Jag får alltid höra att det bara är att ”tänka annorlunda” men hur börjar jag? 

Det är svårt att säga. Min spontana rekommendation är att prova terapi för att verkligen ge dig själv en chans att bryta det mönstret och bli tryggare i dig själv. Annars kanske du kan börja bryta ner dina tankar själv. Skriv ner vad du tänker kan hända (tänk om ….), skriv sedan ner värsta scenariot som du tror ska hända, skriv ner hur du kan hantera det om det inträffar och tillåt dig helt enkelt att ha en stund där du går igenom det du oroar dig och försöker att se på det på ett objektivt och konkret sätt.

Jag vill även be dig att söka information om GAD -Generaliserat ångestsyndrom. En vän till mig fick nyligen den diagnosen. Nu kan hon äntligen få rätt hjälp och hitta det som får henne att må bra.

qoutes

Läs mer om GAD:

> Ett test för GAD (enbart för att ge en indikation)

> Det här är GAD och det här kan man göra. 

 

NÄR SKA MAN SÖKA HJÄLP?

Den senaste tiden har det kommit en del frågor relaterade till psykisk ohälsa och när man bör söka hjälp. Hur söker man hjälp? Har alla rätt att söka hjälp?

Jag minns själv hur svårt det kändes att söka hjälp när min kropp började säga ifrån. Faktum är att första gången jag hade en panikångestattack var hösten 2010.

Jag visste inte att det var panikångest då och jag visste verkligen inte att jag hade kunnat få hjälp eller att det var en stark indikation på att något var fel inom mig. Jag blev sjuk i utmattningsdepression i juni 2012. Min kropp och psyke började säga ifrån på många sätt redan 2008.

Under åren som följde innan jag faktiskt blev sjuk så var det många gånger kroppen försökte tala om för mig att något var fel.

När jag var själv hemma kunde jag sitta i timmar och stirra in i väggen utan att märka att tiden gick eller hur länge jag suttit. Jag blev plötsligt laktosintolerant efter att min mage brakat ihop som över en natt. Jag var ofta helt håglös, nedstämd och tyckte inte att något var roligt.

Ofta gick jag som på autopilot, fick minnesluckor och var inte riktigt närvarande.

Såhär i efterhand kan jag se att jag borde ha sökt hjälp redan 2008 när jag kom hem från mitt år i USA och den psykiska misshandeln jag utsattes för där. Jag hade troligtvis en depression under den tiden utan att förstå det själv.

Jag borde även ha sökt hjälp redan 2010 efter den första panikångestattacken för att få hjälp att förstå att jag inte mådde bra. Jag borde även ha få sökt hjälp tidigare än jag gjorde under våren 2012 när kroppen och psyket bit för bit sade ifrån och ”lade ner”. 

Det är inte lätt att söka hjälp. Det är lätt att vara efterklok.

När jag tänker tillbaka på min egen situation så spelar bristen på kunskap och information in. Jag visste knappt vad ”utbränd” var, jag hade ingen kunskap om depression eller att man kan söka hjälp för att man mår dåligt i själen och hjärnan. Ingen jag kände hade berättat om liknande upplevelser och ingen fångade upp mig och ställde frågor om mitt psykiska mående.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Ju mer vi pratar om psykisk ohälsa, om hur vanligt det är och berättar om våra erfarenheter, desto mer information och kunskap når ut. Skammen blir mindre och fler vågar ta steget att söka hjälp, tidigare.

Och ju tidigare den som behöver kan få hjälp desto tidigare kan den bli frisk och hitta tillbaka till välmående igen.

Trots att vi pratar om psykisk ohälsa ofta så skulle jag ändå vilja göra ett försök att visa hur extremt vanligt det är. Och jag behöver er hjälp!

Om du som läser någon gång upplevt psykisk ohälsa på något sätt (depression, utmattning, utbrändhet, stressrelaterade besvär, ätstörningar, ångest, panikångest etc) så skriv JAG i kommentarsfältet. 

Det vore så oerhört snällt om vi kan hjälpas åt och visa att psykisk ohälsa är så oerhört vanligt och ingenting att skämmas för. Och hjälp finns att få.

Tusen tack för att ni hjälper till!

PS! Det går självklart bra att vara anonym om så önskas. 

PT-Fias webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Petra Tungården
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Foodjunkie
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk