Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

MER OM TRÄNING EFTER UTBRÄNDHET

Jag märker att det finns en föreställning om att träning alltid är bra – eller för att vara mer specifik – att träning alltid är bra när man är utbränd. Att träning hjälper den utbrända. Att träning stärker. Att man måste träna när man är utbränd.

Det finns studier som visar att träning har positiva och viktiga effekter på hälsa och välmående. Vi vet att träning och rörelse kan hjälpa den som har en depression eller har ångestproblematik. Men vi får inte glömma att det inte gäller för alla.

Och vi behöver fråga oss själva hur vi värderar ordet ”träning”. Vad är träning? Vad räknas inte som träning? Vilken värdering lägger vi i det?

Jag kan gå till mig själv.

När jag blev sjuk i utmattningsdepression 2012 så sjukskrev min läkare mig med omedelbar verkan och förbjöd all fysisk och psykisk belastning. Jag fick i princip bara gå hem och bädda ner mig.

Under året som följde så fick jag ofta höra att jag borde träna. För träning ”hjälper ju”.

Men för mig blev det bara ännu sämre. När jag försökte träna så blev jag sängliggandes i ett par dagar av ansträngningen. Och eftersom ”alla” sa att träningen är så himla viktig att hålla i så blev det förknippat med press och ångest. Jag kände mig redan djupt värdelös, och att då försöka tvinga sig själv att vilja träna förstärkte känslan eftersom jag inte klarade av det.

Jag fick länge mjölksyra av att gå uppför en trappa, och fick pausa för att vila. 24 år gammal kunde jag  inte ta mig upp för en hel trappa utan paus. Då är rådet att träna ganska svårt att möta.

Det är nu viktigt att poängtera att jag inte säger att vi ska sluta träna när vi blir sjuka (utbrända), jag menar att vi bör vara försiktiga med hur vi uttrycker oss, vilka råd vi ger och framförallt att välja hur vi formulerar träning.

För en utbränd person kan det vara träning att gå ner till soprummet och ta hissen tillbaka. För en utbränd kan det vara träning att ta en dusch, klä på sig och till och med tvätta håret. För en utbränd kan det vara träning att stå upp en timme och laga mat.

Jag som ex-utbränd hade önskat att vi pratar mer om rörelse än om träning, och att vi framförallt värderar all form av rörelse, yoga, trädgårdsarbete, lek, promenader, rörlighetsträning och vardagsmotion lika högt som tunga intervaller, crossfit och allt det där som ger blodsmak.

om att träna efter utbrändhet

Som bilden ovan. Det var 24 september 2012, ganska precis 3 månader efter att jag blev sjukskriven. Jag blev inbjuden av en bekant från Hedemora att komma och rida.

Vi bokade ett datum några veckor fram och jag såg till att inte boka in något alls varken dagarna innan eller efter. Ägnade många timmar och dagar åt att mentalt förbereda mig, planera hur jag skulle ta mig med kollektivtrafiken och bokade en tid som inte gjorde att jag behövde gå upp tidigt.

När dagen kom samlade jag ihop alla krafter som fanns, tog mig till tvärbana och pendeltåg, lyckades åka fel trots all planering, blev upphämtad på fel station, ryktade hästen, satt upp, red ungefär en kvart i skritt, hoppade av, ryktade av och gick till busshållsplatsen och grät av utmattning.

De följande två dagarna var jag sängliggandes och utan reserver på energikontot. Det var min version av träning där och då.

 

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
51kommentarer
  • Helt min åsikt i frågan. Bra skrivet. Tyvärr är det allt för få läkare mm som har en aning om detta!
    Bedrövligt!

    Svara
  • Mycket viktigt inlägg. Tror det kan få många på rätt väg. Tack för att du delar!

    Fredde 2017-04-10 10:55:05 http://wolber.se/
    Svara
  • Tack för ännu ett bra inlägg! Mycket bra skrivet!

    Stefan 2016-12-22 16:50:53 http://www.kosttillskottguiden.nu
    Svara
  • Bästa fia TACK! Jag blev utbränd pga träningen – eller jag blev diagnostiserad anorexi/ortorexi/utbrändhet och rådet att fortsätta röra på sig under dessa omständigheter är ju löjligt. Så tack för att du påminner! Även om jag är återställd och tränar idag så måste jag också bli påmind, så saker inte blir tvång igen. Puss och TACK igen.

    Alice 2016-09-22 21:54:32
    Svara
  • Tack för att du skriver det här! Har också gått in i väggen, nu var det några år sedan och jag har bytt jobb och arbetar till slut heltid – så nästan tillbaka på banan. Det betyder jättemycket att du berättar hur det faktiskt var, tack för det! Känner igen mig. Och just fysisk träning och utmattning tycker jag är svårt att kombinera. Jag tränade kanske tre ggr i veckan när jag gick in i väggen. Min kropp blev då helt slut efter träning, jag kunde gråta för att jag blev nästan deprimerad efter träning. Min hjärna blev extra deppig efter träning, det kom som ett brev på posten, precis som att man blir bakfull om man dricker för mycket alkohol. Fortfarande blir jag väldigt trött i framför allt huvudet efter träning. Men i det stora hela så mår jag bra av träning och det ger mig energi och positivitet som gör att jag lever ett bättre liv, så det är dubbelt. Dåligt på kort sikt när endorfinerna har lagt sig, och bra på lite längre sikt eftersom det ger mig energi.

    Och jag upplever, precis som någon här nedan skrev, att läkare som ger råd till utmattade inte har rätt kunskap. De säger ”har du testat att ta en promenad?” eller ”träna är alltid bra”. Så jag tror att det saknas mycket kunskap när det gäller fysisk träning före, under och efter utmattning. Så glad att du tar upp ämnet!!!

    /Anna

    Anna 2016-09-17 18:04:36
    Svara
  • Tack, tack, tack! Är ”frisk” sen ett år tillbaka nu… Har fortfarande inte kommit igång med min träning igen… Dock har jag ett väldigt fysiskt jobb som jag har lärt mig att kunna hantera. Trodde aldrig att det skulle vara möjligt. Kommer ut på små promenader med min hund… Skulle så gärna vilja träna nununu. Orkar inte. Vågar inte. Tror min mentala spärr förstör då träningen var den utlösande faktorn att utbrändheten slog till. Absolut inte bara den men den fick bägaren att rinna över då jag bara pressade vidare. Med allt. Hela tiden. Kram!

    Anna 2016-09-16 22:34:30
    Svara
  • Viktigt inlägg! Jag har fått uppmaning att vara i dagsljus, promenera samt se cykling som träning just nu av min psykolog. Det passar mig bra och även om samvetet vill träna mer så skulle kroppen omöjligt gå med på det.. Önskar en glad helg!

    Sara 2016-09-16 06:53:35
    Svara
  • TACK SNÄLLA FIA för ett (av många) så kloka inlägg. Du gör verkligen gott som tar upp det på ytan, för det verkar så lätt för många att förväxla känslan av att vara ”slutarbetad” och att påriktigt vara utmattad.

    Poddkollen 2016-09-15 22:56:11 http://www.devote.se/poddkollen
    Svara
  • TACK! Tack för det här inlägget. Kraschade in i väggen för 1 år och 2 månader sedan och under de första månaderna hasade jag mig ut till postlådan en gång om dagen (80 m en väg). Ibland blev jag liggande i en hög då jag kom innanför dörren, oförmögen att stå på benen. Jag kunde plocka ur diskmaskinen då benen vek sig under mig för att det var för tungt, fysiskt, att stå på benen. Och då fick man höra snacket om långpromenader och sånt. Jaaa, självklart hade jag velat gå de där långpromenaderna och njuta av naturen. Men läget var sådant att det var en bedrift att ens orka gå ut på bakgården och sitta på en stubbe. Sen då skidsäsongen drog igång drömde jag om långa, lugna turer på längdskidor men efter en lugn, kort tur var pulsen skyhög och for inte ner på allt för länge. Skidorna hamnade på hyllan och jag bestämde att NU lyssnar jag på MIG SJÄLV och MIN kropp. Sen våren har jag satsat på promenader och enbart promenader. Ibland har jag gått 1 km och ibland har det blivit mååånga kilometrar i skog och mark. Jag har anpassat mig enligt kroppen och känt noga efter hur den reagerat då jag ökat ansträngningsnivån. Ibland har jag fått backa ett par steg och lugna ner mig igen för jag vill ju så mycket och drömmer om både maraton och vasaloppet. För ungefär 1,5 mån sedan snörade jag på mig löpskorna igen och tog min första rundan. Jag grät av glädje då denna min fantastiska kropp klarade av löpningen. Nu vill jag springa 1-3 pass i veckan och hittills har det gått bra men jag är vän med tanken att det kanske inte kommer att gå alla veckor. Jag skippar pulsklocka och mäter inga sträckor utan lyssnar på kroppen och njuter av rörelse och naturen. Nu väntar jag ivrigt på skidsäsongen och ser fram emot att kanske släppa förbi de där 75-åringarna i spåret utan att bli arg och ledsen för att jag inte orkar och vågar. Jag hoppas att det blir många löprundor och skidturer men struntar i timmar och kilometrar. Jag älskar träning men jag värderar vikten av en hållbar livsstil som både jag och min kropp klarar av. Det innebär att jag ibland skippar träningspass fast psyket säger: kör, bara kör om kroppen samtidigt viskar: vila. Ja, jag drömmer om att kunna återgå till både tyngdlyftningen och längre konditionspass men jag vägrar att stressa fram något. För jag vill inte lappa ihop en trasig kropp igen! Hoppas du skriver mera om det här Fia! Ett ämne jag verkligen brinner för. Ha det gott alla ni finisar där ute som känner igen sig i att leva med sviter efter en utmattning.

    Hanna 2016-09-15 20:19:48
    Svara
  • Tack för ett bra inlägg! Önskar verkligen vi kunde prata mer om rörelse, precis som du säger.

    Janina 2016-09-15 17:14:18 http://www.dietiststudent.com
    Svara
  • Tack för det här inlägget Fia! Det är precis där jag befinner mig just nu i processen. Jag har träffat flera läkare i och med min utmattning och alla säger samma sak: ”träna!”. Det spelar ingen roll hur många krokodiltårar jag fällt framför dem eller hur väl förberedd jag varit innan besöken på att förklara EXAKT hur min vardag är, alla tycker att jag ska ut och springa osv. En läkare skrev ut fysisk aktivitet på recept och då kände jag bara att ”nä, det är inte en läkare som ska stötta mig igenom detta”. Men jag undrar hur du gjorde för att långsamt komma igång igen med mer träning? Handlar det bara om att vara extremt disciplinerad, ta det i små små steg och lyssna på kroppen eller kommer det en dag där man vaknar och ba ”yes, nu kör jag!”?

    S 2016-09-15 16:05:47
    Svara
    • Svar på Ss kommentar.

      Viktigt fråga du tar upp. Och ett viktigt svar från Hanna. Jag ska se om jag kan lyfta din fråga till ett eget inlägg i bloggen så att fler kan få ta del av de viktiga tankarna. Ta hand om dig!

      PT-Fia 2016-09-19 13:25:33
      Svara
    • Svar på Ss kommentar.

      Hej på dig!
      För mig var det iallafall så att då jag kände det där ”Yes, nu kör jag” det var då jag tog ut mig för mycket. För vi utbrända är ju ofta sådana som vill så mycket, ibland för mycket. Det har hänt sig flera gånger att min kropp totalt pajat efter de gångerna och det tagit flera dagar, ibland över en vecka innan jag varit på benen igen. Jag tror på de där små myrstegen. Känn efter hur dagsformen är och känns det inte okej så skippar du promenaden eller var du planerat. Promenader överlag känns som ett tryggt sätt att börja, även om jag tyckte det var rent ut sagt skittråkigt att promenera. Men det är ändå ett skönt sätt att röra på kroppen. Och så ökar du lite i taget, backar lite ifall det inte känns ok. Som utbränd gäller det nog att inte utmana för mycket! Håll hellre tillbaka lite extra, så lönar det sig i längden. Ifall det inte blir ett stressmoment kan det vara ett tips att skriva ner hur du rör på dig och när för att kanske få en liten överblick över vad du klarar av och sen utgå från det då du vill öka träningsmängden. Men ifall det skapar press så strunta i det! Låt det va okej att lufsa omkring nåt varv kring ditt hus om det är vad du klarar av och låt andra sköta sin träning och du sköta din. Lyssna på kroppen före aktivitet, lyssna på den under aktivitet och lyssna på den efter. Ha lösa planer med breda marginaler så det går att ändra ifall den planerade t.ex. promenaden känns för lång. Sen är det ju en seger första gången då den planerade promenaden känns för kort! Och kom ihåg att stretchning och dylikt också är rörelse. Fokusera mera på rörelse än på träning. Rörelse kan ju vara nästan vad som helst! Själv hittade jag simningen just tack vare utbrändheten. För mig var det en oerhörd trygghet att vara omgiven av vatten. Dock var det jobbigt med ljudet i simhallen så jag fick försöka hitta de där tiderna då det var jag och pensionärerna på plats. Det är DIN kropp och trots att det ibland känns som att man vet varken ut eller in så kommer du också att lära känna den mycket bättre med tiden. Jag är oerhört glad och tacksam över att det finns läkare med all sin kunskap men glöm inte bort att det är du som ska leva med dig själv och din kropp. Så fatta besluten utgående från dig själv ifall du känner att läkarens råd inte var optimalt för just dig. Lycka till och var rädd om dig!

      Hanna 2016-09-15 20:56:32
      Svara
  • Tack för ett bra inlägg. Jag kämpar just nu med att acceptera att jag inte har samma ork och energi som förut. De tidigare militärträmingspassen tre gånger i veckan är nu utbytt mot ett snällt utomhusträningspass i grupp per vecka, samt promenader/lugn jogg när och OM jag orkar. Din blogg har hjälpt mig otroligt mycket att faktiskt lyssna på kroppen och ta hänsyn till dagsformen. Tack för din förmåga att sätta ord på sånt som är så viktigt.

    Linnea 2016-09-15 08:43:21
    Svara
  • Det er SÅ bra du skriver dette og jeg kjenner meg virkelig igjen! Dette er en kunnskap som burde komme ut!

    Lone 2016-09-14 22:29:20 https://www.facebook.com/lonekunst/
    Svara
  • Jag hade en period när jag bara ville ”försvinna” för några år sedan. Typ sätta mig på en stor sten i en skog och stanna där. Press i skolan och sorg efter en väns plötsliga bortgång gjorde mig helt lamslagen och allt jag ville var att sätta mig på en sten. Den känslan gjorde att jag kände mig sjukt, man ska ju inte känna att man vill försvinna!, så jag satte mig aldrig på någon mossig sten i skogen… (Började äta fettförbränningstabletter och tvingade mig själv att springa i den där skogen istället för att försöka hantera situationen?). Det var först i efterhand som jag förstod att längtan efter att försvinna och sitta på den där stenen var min kropp som försökte säga åt mig att det var stillhet i naturen som var den återhämtningsmiljö som jag behövde och jag ångrar i efterhand att jag inte lyssnade. Mer om teorierna kring naturens påverkan på återhämtning finns i den här boken som bygger på ett forskningsprojekt. https://biblioteket.stockholm.se/titel/269086

    E 2016-09-14 21:16:35
    Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Tack för att du berättar och delar med dig om dina tankar och erfarenheter. Så lätt att bara rusa på och vidare när man är mitt uppe i allt. Ta hand om dig och kom ihåg att lyssna på kroppen som du säger!

      PT-Fia 2016-09-19 13:17:21
      Svara
  • Bland det bästa och klokaste jag läst som ex-utmattad. Tack! Hatten av för dig Fia. Kram

    Johanna 2016-09-14 20:13:14
    Svara
  • Så intressant! Jag var utbränd våren 2014. Jag hade dock en väldig tur då jag sökte och fick riktigt bra hjälp hyfsat snabbt. Jag gjorde nästan som läkaren och beteendevetaren sa. Det jag inte gjorde, och som stred mot allt vad hela min kropp skrek till mig, var träning. De föreslog då promenader. Det gick dock inte heller eftersom jag inte klarade av billjud. Efter några månader kunde jag dock gå och DÅ blev det verkligen medicin för mig. Jag gick och gick. När jag väl började jobba schemalade jag mina promenader hem från jobbet. Jag har dock fortfarande, trots att jag numera är frisk, lyckats komma tillbaka till den träning jag ägnade mig åt innan jag blev sjuk. Jag står inte ut med musiken och människorna på gym. Ej heller pressen jag känner på ett gruppass. Det är fortfarande promenader och numera även ridning som gäller. Min hjärna behöver frisk luft, vila, skog och tystnad. Och motion, helt utan press. Tycker verkligen om när du skriver om hur din sjukdom påverkade dig och påverkar dig än idag. Heja!

    Sofia 2016-09-14 20:00:31
    Svara
    • Svar på Sofias kommentar.

      Så himla viktigt att lyssna in kroppen och dess signaler. Tack för de fina och kloka orden. Ta hand om dig!

      PT-Fia 2016-09-19 12:29:49
      Svara
  • Vilket fantastiskt bra inlägg! Jag har just nu en ”träningsdipp” som har varat sedan i April i år.. jobbar heltid på förskola och 2 pass i veckan som coach på ett Gym (curves) och känner att jag inte vill/orkar träna när jag ändå är på gymmet så ofta… skitjobbigt, för jag vet att jag behöver träna. Funderar på att sluta jobba på gymmet för att på något sätt hitta tillbaka till glädjen som träningen faktiskt ger. Hur ska jag lyckas peppa andra att träna när jag själv inte har ork :S
    Har du några bra tips på hur man kan hitta tillbaka?

    kram, Sofi

    Sofi edberg 2016-09-14 19:02:45 http://www.sofiedbergsbokblogg.wordpress.com
    Svara
    • Svar på Sofi edbergs kommentar.

      Tusen tack för de fina orden! Jag ska se om jag kan ta upp din fråga i ett helt eget inlägg längre fram. Ta hand om dig så länge!

      PT-Fia 2016-09-19 12:28:21
      Svara
  • Du har så rätt. Så rätt. Jag vet precis vad du menar. Jag känner igen mig. Alla, eller, kanske inte alla. Men många, rådde mig att träna. Men, det blev bara en press. Kände mig än mer värdelös av att inte orka med en promenad på 20 min. Så ja, vi måste vara försiktiga.

    Mari 2016-09-14 18:26:37 http://www.doitforyourself.shapemeup.se
    Svara
  • Tack för att du tar upp detta! Jag är utbränd och mitt i det du beskriver som du hamnade i 2012. I torsdags gjorde jag 30 minuter vinyasa (svettig yoga) och sedan dess har jag varit sängliggande i sju dagar av utmattning. Sju dagar!! Då är inte det bra träning för mig… Så nu håller jag mig till yinyoga och att typ duscha som min träning. Så viltigt att du tar upp det här för jag kan ibland känna sån irritation över alla gånger jag matas med att jag borde springa eller gymma för det ger bra endorfinkickar. Promenader hjälpte tji tydligen inte. Hrpf. Gråter lite över såna kommentarer.

    Alldamnstories 2016-09-14 17:57:01 http://alldamnstories.com
    Svara
    • Svar på Alldamnstoriess kommentar.

      Tack för att du delar med dig av din verklighet och dina tankar! Ta hand om dig!

      PT-Fia 2016-09-19 12:24:49
      Svara
    • Svar på Alldamnstoriess kommentar.

      Var rädd om dig! Testade yoga under min utmattning… Försökte pressa mig igenom de ”tuffa” passen. Slutade med ännu mer trötthet, uppgivenhet, värdelösthet osv. SEN upptäckte jag yinyoga!! Min räddning. Min älsklingsyoga. Jag rekommenderar dig verkligen till att testa! Finns underbara videos på yogobe.se. Man sitter ner, ligger ner, andas, tänjer kroppen försiktigt. Rekommenderar verkligen den formen!

      Anna 2016-09-16 22:39:16
      Svara
  • Åh vad jag känner igen mig i det där. Det värsta för mig när jag blev deprimerad för några år sen var att just jobba med träning. Att gå en promenad fick mig att börja gråta, så att hålla ett gruppträningspass innebar ju att sätta enorm kontroll på sig själv för att sedan bryta ihop när man väl kom hem istället. Och tyvärr lyste det igenom, även om jag älskade mitt jobb från början och ville fortsätta för att inte falla ännu djupare ner i nedstämdheten, så märktes det att jag helst ville vända i dörren då jag kom till jobbet. Har också varit med om en läkare som, då jag uppsökte vård för att jag hade ONT i foten, rådde mig att röra på mig när jag började gråta då han rörde vid foten. ”Att röra på sig är bra vet du, det utlöser endorfiner så du blir glad igen!” Ord har större kraft än vi tror.

    Annafia 2016-09-14 17:10:38
    Svara
    • Svar på Annafias kommentar.

      Tusen tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och din historia. Så himla viktig fråga att lyfta och se till att vi bemöter varandra på just det sätt en behöver. Ta hand om dig!

      PT-Fia 2016-09-19 12:21:14
      Svara
  • Tack för ett jätteviktigt inlägg igen. Fastän jag mår rätt bra så här fyra år efter min utmattning, känner jag att jag har bara ett batteri. Oberoende om det är jobb eller träning eller social samvaro så tär det på samma batteri. Min kropp reagerar numera på om jag varit för aktiv och jag blir förkyld. Detta har hänt flera gånger, och samtidigt som det är störande så är det lite skönt.

    Harriet 2016-09-14 16:44:30
    Svara
    • Svar på Harriets kommentar.

      Tack! Och sant, så sant. Det är verkligen viktigt att våga lyssna in signalerna från kroppen oavsett anledningen bakom dem. Ta hand om dig!

      PT-Fia 2016-09-19 12:19:22
      Svara
  • Tack Sofia för ett inlägg som var så igenkännande för mig! Har arbetat på en träningsanläggning men blev utmattad i våras och att då försöka förklara för alla dels hur man mår (det syns inte på utsidan) och att man inte alls har orken till att hålla igång så som man alltid har gjort är inte lätt, särskilt när man har jobbat med träning och hälsa hela dagarna ”hur kan du bli utmattad, du som tränar hela dagarna?!” Så tack för ett mycket viktigt inlägg

    Jennie 2016-09-14 16:08:30
    Svara
  • Håller helt med dig. Jag försökte pressa mig, försökte köra Crossfit och efter passet låg jag en hel vecka. Så inte värt det!

    Petra 2016-09-14 15:52:11
    Svara
  • Precis så upplever jag det också. Träning är ofta bra, men långt ifrån alltid. Träningen och stressen tär liksom på samma batteri. Även nu när jag mår bra igen har jag dagar då träningen inte fungerar alls och det känns som att jag håller på att bli sjuk/förkyld för att jag har för mycket stress i kroppen. Känns det fel att träna, då ska man nog inte göra det. I alla fall inte just den dagen. För mig som varit utbränd är detta ganska så självklart. Det där med att träning alltid är bra kommer nog många gånger från människor som menar väl men som inte varit där själva..

    Anna 2016-09-14 15:51:18
    Svara
    • Svar på Annas kommentar.

      Precis så kan det nog absolut vara. Det låter som du har kloka och genomtänka tankar kring det hela! Kram!

      PT-Fia 2016-09-19 12:14:39
      Svara
  • Tack för genomtänkt inlägg! Efter ett år sedan sjukskrivning i utmattningsdepression funderar jag just mycket på huruvida jag borde ( måste) träna, men känner att egentligen kroppen inte orkar med. Stärkt av sitt inlägg fortsätter jag med promenader, lätt yoga och avslappning!

    Karin 2016-09-14 15:40:38
    Svara
PT-Fias webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Chrystelle Eriksberger
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Träningsglädje
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Makeup by Lina
Man
Niklas Berglind
Man
Viktor Frisk
Man
Marcus Schuterman